Baronen – dum, men lättroad

Hittade en rolig, beroende på hur lättroad man är, utmaning här hos Joakim Jardenberg.

Att helt enkelt inte använda smileys på en vecka, från 9 november kl 00:00 till 15 november kl 23:59.

Jag är såklart med på det, med ett försök i alla fall.

Det kommer nog inte gå så bra…

Jag har en liten tanke. Kanske till och med en idé. Men jag är lite lost här.

Jag funderar lite på att sätta upp en webbsida, eller blogg om man så vill, med en liten twist.

Jag tror att jag kanske, med lite jobb, skulle kunna få upp en hyfsad trafik. Jag tror det i alla fall, men vad vet jag.

Det jag verkligen inte har en aning om är hur man får in reklam på en sida? För det är väl så man tjänar pengar på en blogg eller motsvarande. Och hur mycket man kan dra in på en sida? Och hur mycket trafik som behövs?

Ja, jag ska nog fundera vidare lite.

Ja, då var man i Malmköping då. Hoppat av bussen och sitter nu i en park och väntar på att far ska komma och hämta upp mig. Eller ska jag kanske ta min väska och traska bort till vårt lilla sommarnöje. Det är nog nästan en mil. Eller, nja riktigt så långt är det inte, men det är nog närmare milen än en halvmil i alla fall.

Nä, det är ganska behagligt här. Jag sitter nog kvar ett tag till. De borde komma snart tycker jag.

När jag ändå är inne på banker.

Jag har inte bara fått ett nytt kort nyligen, jag har också fått en sån där bankdosa.

Det är väl bra i sig. Säkerhet när det handlar om pengar är ju bra. Tidigare har jag bara haft ett ”certifikat” installerat på min dator. Om jag förstått det rätt så är det inte särskilt säkert. För mycket information skickas tydligen på ett osäkert sätt. Det har dessutom låst mig till att utföra mina bankärenden på en specifik dator.

Så i grund och botten är det här bra. Det är säkrare, och jag kan använda vilken dator som helst.

Problemet är bara att det är så sjukt omständigt.

Nu ska man skriva in sitt personnummer när man loggar in, få upp en kod på sex siffror som man ska skriva in i dosan, sedan skriva in en sexsiffrig pinkod i dosan för att efter det få upp en kod på nio siffror att fylla i på banksidan. Då är man inloggad. Ska man sedan utföra en betalning är det en liknande procedur. Kontrollkod och pinkod i dosan och sen kontrollkod på datorn.

Jag hade stått ut med det. Men nu är även mitt bankkort kopplat till den där dosan, så om jag köper nåt med kortet på nätet, så är det samma procedur som gäller. I förlängningen innebär det att jag kommer behöva ta med mig den där dosan om jag går hemifrån. I alla fall om det finns en möjlighet att jag kommer använda mitt kort för någon betalning på nätet, vilket faktiskt inte är helt ovanligt.

Säkerhet i alla ära, men man kan tycka att det 2009 inte borde vara motsatsen till användarvänlighet.

Fan, i Zimbabwe har de kunnat utföra bankärenden i sina mobiltelefoner i flera år, och det räknas tydligen som världens sämsta land att bo i.

De har mer avancerade och användarvänliga banksystem i världens sämsta land att bo i än vad vi har i Sverige. Kom igen nu!

Jo, jag fick visst en nytt kort från min bank.

Det är väl inte så mycket med det kan man tycka. Och det är det faktiskt inte. Men de lägger fram det på ett lite intressant sätt.

Om man skaffar sig ett helt nytt konto, och kopplar ett kort till det så är standardutgivaren Visa. Vill man ha ett annat typ av kort får man helt enkelt säga till. Så gjorde jag den där gången det skedde för, ja, ett tiotal år sedan.

Man skulle kunna tänka sig att det indikerar en vilja att antingen ha en viss utgivare (av någon anledning) eller att inte vilja ha en viss utgivare (av nån anledning).

Nu tar tydligen min bank bort MasterCard ur sitt sortiment. Ja, så kan det ju vara. Men att presentera det som något positivt känns konstigt, eftersom alla som har MasterCard i dag har gjort ett aktivt val att använda just dem. Som sagt, det borde tyda på en vilja av något slag.

Jag vet inte var jag vill komma med det här. Kanske att jag borde byta bank. Visst, det spelar inte så stor roll, men min ”gut feeling” säger mig att man inte ska använda Visa. Jag kan inte belägga det med något, jag kan inte motivera det bättre, det känns bara fel.

Vi får se.

Chuck Klosterman skriver en artikel på A.V. Club om ett obskyrt engelskt popband som inte ens finns på Spotify. Det är fyllt av ironi och fantasier, och är väldigt roligt. Så här skriver han bland annat om albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band:

It mostly seems like a slightly superior incarnation of The Rolling Stones’ Their Satanic Majesties Request, a record that (ironically) came out seven months after this one. Pop archivists might be intrigued by this strange parallel between the Beatles and the Stones catalogue—it often seems as if every interesting thing The Rolling Stones ever did was directly preceded by something the Beatles had already accomplished, and it almost feels like the Stones completely stopped evolving once the Beatles broke up in 1970. But this, of course, is simply a coincidence. I mean, what kind of bozo would compare the Beatles to The Rolling Stones?

Ja, det kan man ju fråga sig…

Frukost på stan.
Efter det blir det möte.
Vi får se hur det går. Jag är trött som fasen. Varför vet jag inte riktigt, men jag har sovit dåligt i natt. Jag är dessutom ur mötesfas. Hur gör man? Det var så länge sen.

Japps, nu har jag dragit igång på allvar känns det som. Från att ha sprungit nån gång i veckan nu i snart två månader jag jag ”stulit” ett träningsprogram på Funbeat. (Ett träningscommunity, eller nåt sånt, kan man nog kalla det.)

Målet är att jag om 10 veckor ska klämma milen på 45 minuter, eller om man hellre vill säga det så, kapa en kvart på min tid nu.

När jag tänker på det så känns det som att det borde ju gå att lösa. När jag tittar på programmet känns det värre. Och när jag börjar fundera i kilometertider helt sinnessjukt. Det är 4.30 minuter per kilometer. Klämmer jag i nu kommer jag kanske, kanske ner på den tiden i en kilometer.

Efter det är min plan att lägga mig på den nivån en dryg månad för att få in vanan, för att i januari gå på ett program inför Göteborgsvarvet. Vad målet blir där har jag inte helt klart för mig än. Först tänkte jag mig 2 timmar, men nu är jag inne på att sätta en snabbare mål, eller hur man säger. Det svåra är balansen där. Sätter jag det för hårt blir jag kanske besviken om jag inte klarar det i slutet på maj, men jag vet också med mig att om jag sätter ett fär lätt mål kommer jag nöja mig med det istället för att pressa mig lite till.

Vi får se, det är ju som sagt först i januari jag måste bestämma mig för hur jag gör.

‘Nuff said!

Nu, nu måste jag fixa nåt att äta innan det blir Sagan om Ringen. Tror jag.

Challe här igen. Jag har hamnat här i Baronens soffa en söndageftermiddag till. Lite senare än jag brukar, jag gjorde annat än att sova i natt, men det förändrade visst inte att Baronen öppnade dörren i nån slags pyjamasliknande utstyrsel och vandrade raka vägen till sängen mumlandes om att det fanns kaffe i köket. ”Bara att göra” var vad jag fick ur honom. Det är ju lite anmärkningsvärt, då jag förstått att han ändå vaknade vid 6-tiden i morse. Samtidigt är det kanske ett bevis på att vår vänskap börjar djupna. Så oartig är man ju inte mot folk man inte känner sig helt bekväm med.

Haha. Han har det inte lätt pojken. Det var nån fest i går för överblivna studenter. Jag har lyckats få ur honom att han nog blev utskälld av nån tjej. Han förtjänade det säkert, men hur som helst är det inte utan att jag blev lite stolt. Annars verkar det inte hänt så mycket förvånande eller intressant. Men jag ska fortsätta förhöret av honom snart.

Själv då? Det är ju uppenbart att jag vill få sagt nåt, annars hade jag ju inte börjat med att hinta om nattliga eskapader.

Jo, så här var det. Jag var som vanligt ute med Tjabo och några andra killar. En förvånansvärt trevlig kväll all in all. Jag träffade en ängslig liten tjej. Blond och söt, men med ett osunt dåligt självförtroende. Eller om det räknas in i självkänsla, det hon saknade. Men det är ju som det brukar vara med tjejer nu för tiden. Vi snackade på och hon var ändå ganska trevlig. Lite rolig, lite virrig, lite impulsiv men i grunden såklart fantastiskt ointressant. Jag är ju dessutom en av dem som anser att samtal blir väldigt tröttsamma efter att månen gått ner, så jag tog helt enkelt den enkla vägen ut, släpade med henne och gav henne annat att tänka på, så att säga.

Vid åtta i morse utspelades en mycket komisk scen i mitt sovrum. Tydligen hade vi varit ganska hetsiga när vi lösgjorde oss från våra kläders fängelse. Hennes trosor hittade jag senare, så jag förmodar att hon gick ”commando” hem. Inte för att det kan ha spelat så stor roll. Den lilla klänning hon hade i går kväll skulle ändå aldrig kunna dölja vad vi gjorde under natten. Min teori är att det man saknar i personlighet får man kompensera med att inte ha kläder på sig.

Hehe. Skit samma. Det var  kul att se när hon försökte rädda det sista av sin heder medan jag själv kunde rulla in mig i täcket igen och skjuta den kemiska ångesten på framtiden en stund till. Jag kunde faktiskt helt skaka av mig den i dag med motiveringen att jag inte gjorde något hon inte villigt lät mig göra. Det kan jag tycka är konstigt, att man låter mig göra sånt, men vem är jag att döma. Hahaha!

Nej, nu får det vara nog. Åter till grävandet i Baronens gårdag. Jag måste ju ta reda på om han fick till det med nån av de söta flickorna jag vet var där.